Bokens förord

I januari 2003 gick jag till min distriktsläkare och satt där och grät. Jag ville bara dö för då skulle min familj åtminstone få det bättre. I det här samhället var jag inte längre värd någonting och jag hade knuffats längre och längre bort ur det. Bara sjukskrivning återstod.

Jag började skriva dagbok för att överleva, för att komma ihåg vad som hände. Allt som inte passar in i våra föreställningar om oss själva vill vi glömma bort så fort som möjligt. Jag tillhör dom duktiga i samhället, som länge var en av stöttepelarna. Jag ville inte ge upp min roll som hårt arbetande och ville inte tro att jag inte längre passade in. Jag som var 40-talist, som hade utbildat mig och hade tagit studenten när bara 10 procent av befolkningen gjorde det. Jag som hade universitetsutbildning. Inte kunde det väl vara så att jag plötsligt inte längre behövdes?

Min önskedröm var att jag skulle vakna en morgon och inse att allt som hade hänt sedan början av 90-talet bara var en ond dröm. Genom att skriva ned dag för dag vad som har hänt, både mig själv och i världen , både personligt och för andra människor försökte jag få syn på det vi inte vill se. Det som min släkt inte vill tala om. Och det som politiker och andra makthavare är blinda för.

Författaren