En son låter sin gamle far berätta. Allt mer flätas minnen samman till en heltäckande bild. Fram träder till slut en man som levt ett aktivt och rikt liv fyllt av lyckliga stunder, men ett liv som också rymt stråk av smärta och sorg.

Vi får följa Arne Bergqvist på en resa som för oss från Vittskövle i slutet av 1700-talet till Stockholm mer än två hundra år senare. Han minns sin släkthistoria och sitt eget omväxlande yrkesliv. Han minns sin barndom och sin ungdomstid.

Hans egen far dog tidigt efter att i flera år ha missbrukat alkohol, Arne var bara ett barn då. Många år senare fick han än en gång uppleva drickandets förbannelse. Arne hade gift sig med Britt år 1947 – och de fick tre söner och många lyckliga år tillsammans. Hon var tandläkare, och följde med empati och varm medkänsla sina patienter. Men Britt försökte mildra ett medfött hjärtfel med whisky och blev med tiden alkoholist. Hon dog vid endast 54 års ålder.

Men livets mörka inslag bleknar ändå när Arne berättar om sitt engagemang i ett stort antal föreningar och om sina yrkesverksamma år. Hans liv sammanfaller med det moderna Sveriges framväxt; med åren då folkhemmet skapade välstånd och lycka åt så många.

Han var ledare för byggandet av Farsta Centrum och andra stora projekt, bland annat utbyggnaden av Kista, Akalla och Husby på Järvafältet i norra Stockholm. Under flera år var han chef för projekteringsavdelningen på Skånska Cementgjuteriet. Även i utformningen av Sollentuna Centrum hade Arne en central position.

En livsbiografi kan öka förståelsen för en person, men också berätta om dennes samtid. Utan att drunkna i sina känslor, män födda på 1920-talet gör sällan det, låter Arne Bergqvist oss ta del av hans liv. Det blir inte privat, men personligt.

Vi hör berättas om härliga segelturer, strapatsrika fjällvandringar, turer på långfärdsskidor, cykelfärder i bland annat Italien och Frankrike … och när krafterna tryter piggar besöken av barnen och barnbarnen upp vardagen. Det märks hur nära och kära de är.

När jag läser Arnes berättelse ligger han på sjukhus. Snart är han inte med oss längre här på jorden, men hans ord kommer att finnas kvar länge än. De anhöriga kan minnas en far, en farfar, en morfarsfar. Vi andra får veta lite mer om en man som föddes för nästan ett hundra år sedan.

THOMAS LERNER, reporter Insidan