Mona Erwall och Viviane Malmqvist

Det är inte bara människor som tävlar i olympiska spel. Även hästar medverkar. Banhoppning, dressyr och fälttävlan ingick i OS-programmet när spelen hölls i Stockholm 1912.

Sommaren detta år var synnerligen varm, därvav epitetet Solskensolympiaden .

Det var bland annat på initiativ av greve Clarence von Rosen som Internationella Olympiska Kommittén beslöt att återinföra hästsporten i de olympiska spelen 1912. Många hinder stod i vägen för det här beslutet, men det visade sig när tävlingarna var över att det blev en succé.

Boken inleds med kapitlet Klapprande hovar, som beskriver arbetshästens liv i vardagen under 1900-talets början.

I boken presenteras hästtävlingarnas medalj­örer. Det är ättlingarnas berättelser som ger boken dess styrka och karaktär.

Läsaren får ta del av hur alla regler i de olika tävlingsgrenarna: fälttävlan, prisridning (dressyr) och prishoppning (banhoppning) såg ut 1912.

Efter varje tävlingsgren jämför Göran Casparsson skillnaden mellan dåtidens regler och nutidens.

Göran Casparsson är nestor i ridkunskap och internationellt erkänd banbyggare. Han har själv tävlat framgångsrikt i både dressyr, hoppning och fälttävlan. Under hela sitt liv har han arbetat med att träna ryttare och hästar i dessa grenar. Göran är son till Ernst Casparsson, en av guldmedaljörerna i fälttävlan Military lagtävlan vid OS i Stockholm 1912.