 |
|||||
 |
|||||
 |
|
|
|
|
|
Bokens förord, sidan 1
Det här är Marilyn Monroes egen berättelse om sitt liv, så som jag menar att hon hade velat ha den. Jag har levt länge med henne, därför att jag känner mig besläktad med henne. Min mamma föddes två år före henne och på-minde om Marilyn. Min mamma var mycket vacker och hon dog i förtid. Vi är sårbara i vår släkt, men inte lika mycket som Marilyn och hennes mamma var. Eller kanske vi är. Jag vet inte. Det är svårt att se inifrån. Men jag lever i en annan tid än hon gjorde, en generation senare och i ett annat land. På en annan kontinent.
Som så många andra kvinnor känner jag som sagt igen mig i henne. Första gången jag såg och upptäckte henne, var när jag hunnit bli 26 år och såg svensk TV:s jubileumsvisning av hennes filmer, när hon hade varit död i tio år. Jag gick aldrig på bio och såg henne som liten fast jag hade vänninnor, som såg henne och berättade om henne. Jag hade den gängse synen på henne, att hon bara var en dum blondin, och att hennes filmer inte heller var något mer än förströelse för stunden. Inga cineastiska mästerverk för finsmakare. Jag har blivit mycket mer ödmjuk sedan dess och är inte längre så enkelspårig. Och den där kvällen när jag såg henne för första gången hösten 1972 på TV, såg jag genast hennes storhet. Den utstrålning hon hade. Den har beskrivits som ett barns oskyldighet i en sexig kropp, men jag tyckte mer hon såg ut som en ängel, en kärleksfull ängel.
Hon förkroppsligade något, som vi kanske först nu har kommit närmare i vår värld. Hon kunde själv inte skapa en medveten helhet hos sig själv, av sina olika delar, men kanske är tiden mera mogen nu. Och möjligen kan vi nuförtiden låta de olika nivåer vi består av mer leva sida vid sida, istället för att bara betona det fysiska, mentala, intellektuella och nedvärdera sådant som är känslomässigt, själsligt eller andligt.
Förresten, så tror jag att hon verkligen skapade en helhet av vad vi är, men att hon inte insåg vad hon gjorde. Det gjorde inte heller hennes omgivning. Alla delar finns där, för den som vill se, på filmduken. Detta kompletta medium, där detta skiner igenom. Hon är inte bara en ytlig sexig yta utan hennes själ syns. Vad hon är som människa finns att se i hennes ansikte, genom hennes skimrande utstrålning, som är en glimt av något större och hon låter oss tydligt se vad vi kan vara som människor, som kvinnor. Och hon lever för evigt genom att den moderna tekniken låter oss ta del av detta. Också nu.
