 |
|||
 |
|||
 |
|
|
|
FÖRORD nr 1
Varför en andra bok?
Sedan min första bok, Ett med hästen, publicerades 1985 (på svenska 1987) har begreppet centrerad ridning hjälpt många personer att förbättra sin ridning, och följaktligen sin kommunikation med hästen. Det här synsättet på ridning gör det möjligt för människor att använda sin kropp på ett effektivare och mjukare sätt, och att tydligare förstå förhållandet mellan sin egen och hästens kropp. Tyngdpunkten ligger i allt väsentligt på ryttaren. Metoden klargör hur djupgående man påverkar sin häst genom sitt sätt att använda sin egen kropp.
Den här boken ersätter inte den första, den kompletterar den. Böckerna hör ihop, och det är bra att först ha läst Ett med hästen. Denna andra bok handlar mer om hästen. Här förklaras i grova drag hur du kan förbättra hästens muskulatur och gång med hjälp av större förståelse och tillämpning av centrerad ridning. När din ridskicklighet ökar kan du inte undgå att förbättra din hästs kropp. De två faktorerna samverkar och kan resultera i ett härligt samspel mellan häst och ryttare.
Allteftersom jag har undervisat i centrerad ridning har jag upptäckt att detta sätt att närma sig ridningen hela tiden utvecklas på nya, intressanta vis. Grunderna och själva filosofin förblir desamma, men under undervisningsprocessen kommer det hela tiden fram nya sätt att tillämpa eller uttrycka dem. Under åren har jag ofta kommit på mig själv med vara på väg i en helt ny riktning då jag undervisat i ett välbekant begrepp. Boken repeterar de omistliga grunderna, men presenterar också dessa utvidgade tillämpningar av metoden.
Jag vill betona ett mycket viktigt faktum: centrerad ridning är inte någon särskild typ av ridning. Det är ett synnerligen effektivt sätt att rida en häst väl på klassiskt sätt inom alla ridsportgrenar. Riktigt bra ridning åstadkoms när ryttaren kan rida i harmoni med hästen och därmed tillåta den att maximalt utnyttja sin förmåga till dynamisk rörelse, spänst och lydnad. Centrerad ridning är en kärnpunkt i all bra ridning, från nybörjare till olympisk nivå, från dressyr och hoppning till reining (westernridningens dressyr) eller distansritt.
Det händer att jag frågar mig: ”Hur gick det här till? Varför arbetar jag så engagerat med det här projektet nu när jag är pensionär?” Slumpen och omständigheterna leder till förvånande resultat. Det faktum att jag ända sedan barndomen haft ryggbesvär (skolios) ledde till att jag kom att arbeta med några enastående människor som hjälpte mig att använda min svårhanterliga kropp på ett bra sätt. Genom att jag på så vis fick inblick i metoder för kroppsrörelse och kroppskontroll utvecklade jag ett djupt intresse för hur människokroppen fungerar. Så när jag vid sextiotvå års ålder gick i pension från kontorsarbetet började jag leka med mina idéer. Jag hade tänkt resa lite och ”undervisa några av mina vänner i ridning, för skojs skull”. När folk insåg att jag förmedlade något som i stort sett saknades i annan ridundervisning drogs jag helt enkelt med av efterfrågan på mina idéer.
Folk har sagt att det är synd att jag inte introducerade metoden tjugo år tidigare. Men jag undrar om jag hade haft en så mottaglig publik vid den tiden. Av en ren slump började jag undervisa i och utveckla de här begreppen när efterfrågan på detta slags kunskap tilltog.
När jag var ung på 1920- och 30-talen var det mycket tal om Federico Caprilli (se not nedan) och hans revolutionerande ”framåtlutade” hoppsits. Caprilli förändrade ridningen på ett genomgripande sätt i början av 1900-talet, men sextio år senare hör man sällan talas om ”framåtlutad sits”. Begreppet tas för givet; det är helt enkelt så man rider. Jag hoppas att detta så småningom kommer att ske även med centrerad ridning – att filosofin och begreppen i detta ridsätt kommer att smälta in i alla former av ridning och ridundervisning, och att även de kommer att tas för givna.
Not 1: Federico Caprilli (1868–1907). Italiensk kavalleriofficer som 1907 introducerade den lätta hoppsitsen med överlivet vinklat framåt.
